vakande

jag hade för avsikt att tala
men orden vägrar förklara mig

det är som själen, som tjälen
frusit in
som om den förste röraren
aldrig rört mig


det är tyst här
dis och mörkerhinna
hela världen sover still
och skenet från en busshållplats
är det ljus som leder

nu finns ingen kvar
av alla mina vänner

sorg; spegelytans bristning
patetiska försök att minnas

dom skulle skrattat åt mig
länge

så, skörda

så sant som det är sagt
allting kommer tillbaka

bovetet
korsvirkeshuset
reporna på fiolen

hundra år av saknad

den där evinnerliga tystnaden jag saknar
med inslag av porlande bäck

hårda väggar, vassa hörn
ingenjörens våta dröm ekar
i parketten

avsides, blasé

(snösmältning hinna)

kalla mig
kalla mig inte

(lövsprickning hinna)

kalla mig
kalla mig inte

busshållplats (bänk):

räkna blom
blad som faller faller
leenden som rör sig som
svalor mot det blå

sittande väntande

stå
gå
stå
gå
stå

gå

synkron position

ord för bara fötter

springa med fuktig dagg

mellan tår fastnar maskros, blomma

det kalla, kallas

(lie lien lin)

vänners blickar slår sig ner

och bökar

och så talade zeitgeist

jag skäms över att leva i det här landet

jag skäms över människorna som bor här

jag skäms över att ingen bryr sig om varandra

jag skäms över att det är mammon som styr

att det enda som räknas är pengar

stavar

spår, snö

stammar

stakar mig fram

det obeskrivligas revansch

skal

våra vänner ligger här

spridda för vinden

täcker hela marker, vrår

kropparna som timglas

det blir för mycket nu

substans, kalt rum

mitella

nej, säger jag: det får vara slut på dumheterna och övergreppen

låt mig vara

hjärtat som tickar

fågeln som flyr

fröet, näven

jag vill ge dig asfalt, inte maskrosor

men hettan under sandalerna

och skammen,

ett kindernas brinnande helvete

...art, vitt, svart, vi..

du kan inte placera mig

inlaga, efterbörd

nej, jag hör inget kvitter

ingen lärka

det är jul snart

fåglarna har lämnat oss

men skatorna är kvar

kråkorna och korparna

vitt och svart

allvarsamma, grått

när jag var barn

domherrarna i kärvarna

alla småfåglar därunder

frön som föll

allt som faller, faller

så: tecknet över himlen

kom tillbaka eller far iväg

linjer, formationer och cykler

för tiden en annan, densamma

bergskammarna

vill helst av allt stå träd

läser orden dina och inser hur

fantastiskt långt borta jag har varit

en gång för länge sedan

innan jorden rämnade och kroppen byttes, bröts itu

jag saknar alla träden

ekarna, lundarna, stillheten under kronan

hur jag kunde famna stammarna

ensam stå så saktelig

bara blickarna från poesin, pantern

eller pantern är väl nu i detta jag
stammar, spjälor 

brygga

sorg över att inte vara där jag borde vara

men lyckan att vara vid liv

finns till, om än på avstånd

spegling

jag ser mig i spegeln

ett annat jag

ett avigt och störtat, ett omvänt jag

ett evigt förlorat men verkligt

jag är här, som vän

du är där, min vän

tillsammans och bildligt

en trasa

(är det strindberg? kristin som klistrar jag klistrar? och livet en ständig trasa)

som i skör

vakande: vakande

på väggen en spegel

krusiduller runt ytan

i mitten stod jag

i mitten

står jag

vakande: vakande

läppar mot tekopp

tunna porslin

bettet skär kanten, så hårt

solrand

sol strålar lillans rygg

det ljusaste, rosa

det sköraste köttet, ungflickehud

hela dagen går hon bar

som sin mor, som sin far

plaskar och badar i dammen

sol strålar lillans rygg

bränner ränder likt tyg

rått flått

arveord

vill ha ett ord för bara mig

lathuden, förlaten, vårfina horn

en krans utav snäckor och fasa

kon, spiration

finns några ord här i världen

som jag älskar höra

nyttjar dem för sällan

allt för att inte störa

Orfeus

det som lever kvar

de underbara tonerna

flöjten

error

fastnat i en cirkel av sjudande

gråter här, barnen

till dantes inferno

kretsar kring öden

hackar, hackas

sönder allt

ögon droppar

faller av

allt elände rörs ner

i min gryta