skal

våra vänner ligger här

spridda för vinden

täcker hela marker, vrår

kropparna som timglas

det blir för mycket nu

substans, kalt rum

mitella

nej, säger jag: det får vara slut på dumheterna och övergreppen

låt mig vara

hjärtat som tickar

fågeln som flyr

fröet, näven

jag vill ge dig asfalt, inte maskrosor

men hettan under sandalerna

och skammen,

ett kindernas brinnande helvete

...art, vitt, svart, vi..

du kan inte placera mig

inlaga, efterbörd

nej, jag hör inget kvitter

ingen lärka

det är jul snart

fåglarna har lämnat oss

men skatorna är kvar

kråkorna och korparna

vitt och svart

allvarsamma, grått

när jag var barn

domherrarna i kärvarna

alla småfåglar därunder

frön som föll

allt som faller, faller

så: tecknet över himlen

kom tillbaka eller far iväg

linjer, formationer och cykler

för tiden en annan, densamma

bergskammarna

vill helst av allt stå träd

läser orden dina och inser hur

fantastiskt långt borta jag har varit

en gång för länge sedan

innan jorden rämnade och kroppen byttes, bröts itu

jag saknar alla träden

ekarna, lundarna, stillheten under kronan

hur jag kunde famna stammarna

ensam stå så saktelig

bara blickarna från poesin, pantern

eller pantern är väl nu i detta jag
stammar, spjälor 

brygga

sorg över att inte vara där jag borde vara

men lyckan att vara vid liv

finns till, om än på avstånd

spegling

jag ser mig i spegeln

ett annat jag

ett avigt och störtat, ett omvänt jag

ett evigt förlorat men verkligt

jag är här, som vän

du är där, min vän

tillsammans och bildligt

en trasa

(är det strindberg? kristin som klistrar jag klistrar? och livet en ständig trasa)

som i skör

vakande: vakande

på väggen en spegel

krusiduller runt ytan

i mitten stod jag

i mitten

står jag

vakande: vakande

läppar mot tekopp

tunna porslin

bettet skär kanten, så hårt

solrand

sol strålar lillans rygg

det ljusaste, rosa

det sköraste köttet, ungflickehud

hela dagen går hon bar

som sin mor, som sin far

plaskar och badar i dammen

sol strålar lillans rygg

bränner ränder likt tyg

rått flått

arveord

vill ha ett ord för bara mig

lathuden, förlaten, vårfina horn

en krans utav snäckor och fasa

kon, spiration

finns några ord här i världen

som jag älskar höra

nyttjar dem för sällan

allt för att inte störa

Orfeus

det som lever kvar

de underbara tonerna

flöjten

error

fastnat i en cirkel av sjudande

gråter här, barnen

till dantes inferno

kretsar kring öden

hackar, hackas

sönder allt

ögon droppar

faller av

allt elände rörs ner

i min gryta

asfalt, spricka

park full av väsen, här går jag

mitt bland dom sköraste

den enda utav kött 

ringön, maj

bokstäver kallas de visst

fåglarna

på mitt papper

staketet

det skulle vara barn i parken

snurrar för mig själv
här borta

en annan
jag är
på väg
att bli

en annan